Tibetansk Terrier

Historik
Den Tibetanska Terriern sägs stamma från en undangömd dal i Tibet känd som "The Lost Valley of Tibet". I denna dal levde de små hundarna sitt eget fria liv. Detta är grunden till rasens beteende som andas frihet ur varje aspekt. Tibben har alltid levt i flock och dess naturliga flockbeteende har därmed blivit bevarat ända in i våra dagar.

Ur tibbens fria leverne stammar också utseendet som trots den glamorösa pälsen är en ren naturdesign. Tibben är byggd och optimerad för de tuffa villkor som gäller i Himalayas berg. Den dubbla pälsen med sin isolerande, tjocka underull och det långa smuts- och vätskeavstötande täckhåret har de utvecklat delvis för att hålla en konstant kroppstemperatur i såväl kyla som värme, men även för att skydda sig mot den starka UV-strålningen från solen som ständigt reflekteras mot den vita snön på bergssluttningarna. Utan den långa luggen skulle tibben snabbt bli snöblind i denna miljö.

Den förvånansvärt lilla kroppen som döljs under pälsen är oerhört smidig och stark. Tibben kan ta sig upp för näst intill lodräta klippväggar och över skarlöpor där de stora tassarna bär upp hundarnas tyngd så att de inte sjunker igenom snötäcket. I ryggen har den Tibetanska Terriern en snedställd kota som gör det möjligt för hundarna att mitt i ett språng ändra längd eller riktning på detta, en nödvändighet för hunden i dess ursprungliga miljö där den ofta arbetade som jakvallare. De stora tunga jakarna var omöjliga för de små hundarna att driva framåt från marken i trånga bergspass. Istället hoppade tibbarna från jakrygg till jakrygg under sitt arbete och drev på så sätt djuren vidare. Den speciella kroppskonstruktionen är något som vi tibbeägare vanligen får se prov på under de dagliga promenaderna. Vem har inte skådat de där makalösa spiralfjädrarna som hundarna tycks ha i benen? Hur kan de egentligen hoppa tnästan två meter meter rakt upp i luften från stillastående?

Den Tibetanska terrierns historia börjar så vitt man vet i "Den förlorade dalen" dit människor sägs ha vallfärdat en gång i tiden. Vägen dit var lång och farligt mödosam, inte bara för att den var svår att hitta, utan också för att den var stängd för tillträde av vädrets makter större delen av året. De som lyckades ta sig in i dalen tvingades därför stanna kvar ett helt åt till dess passagen återigen var farbar. Det var vid denna avresa som de skänktes en av de heliga hundarna från dalen, en Tibetansk terrier, för att följa dem på resan åter som en levande lyckomaskot. Eftersom hundarna var heliga fick de aldrig säljas utan endast skänkas bort.

På det här viset introducerades den Tibetanska terriern i olika kloster i Tibet där de hölls högt i ära. Under flera år fortsatte de att ledslaga besökande ut ur den gömda dalen tills en jordbävning stängde passagen för alltid och platsen blev känd som "Den förlorade dalen". Den senast kända vägen dit går över Shangri La men sedan är det stopp och ingen vet ännu idag vad som döljer sig bakom berättelsen om den mystiska, gömda dalen. Det enda som återstår är legenderna och de heliga hundarna som sägs ska vara gudarnas särskilda gunstlingar.

Modern historik
Till västvärlden kom den Tibetanska terriern tack vare den kvinnliga läkaren Dr. Grieg som kom i kontakt med de små hundarna under sin stationering i Indien i början av 1900-talet.

1922 räddade Dr. Grieg en tibetansk kvinna drabbad av livmoderscancer. Som tack för att läkaren "jagat iväg den onda anden i kvinnans mage" erbjöds hon en av de heliga, små hundar som kunde återfinnas runt om i Tibet. Det var en golden och vit Tibetansk terrier som kom att kallas Bunti.

Med tiden tog Dr. Greig med sig Bunti till en utställning i Deli där domarna förvånades över denna raggiga, lilla hund som inte liknande något de tidigare sett. De föreslog att Dr. Greig skulle försöka hitta en partner till Bunti och para henne. Om hundarnas karaktär bibehölls genom tre generationer skulle de erkännas som en egen ras.

Dr. Greig återvände hem och parade Bunti med en hane vid namn "Rajah". 1930 visade hon upp tre generationer av de små hundarna för den Indiska kennelklubben och fick dem godkända som en distinkt ras som kom att få namnet "Tibetansk terrier", och på detta vis introducerades den Tibetanska terriern i Dr. Griegs liv där de små hundarna från Tibet kom att stanna till dess att hon dog.

Fascinerad av den Tibetanska terrierns mod och styrka sände Dr. Grieg hem hundar till sin mor i England som där startade uppfödning av rasen under kennelnamnet "of Ladkok". När doktorn själv återkom till Europa medförde hon sina egna hundar som kom att bli grunden för hennes egen kennel, "Lamleh", som hon drev ända fram till sin död, 1972. Idag återfinns lamleh-hundarna i alla moderna Tibetanska terriers stamtavlor i västvärlden.

Som konkurrent till Dr. Greig och hennes hundar på Lamleh-kenneln ställdes med tiden Tibetanska terriers från kennel "Luneville" som visade upp showigare och mer välfriserade hundar. Aveln hos denna kennel grundade sig på en hund av okänd härstamning som Dr. Grieg ända till sina sista dagar vägrade erkänna som en "riktig" Tibetansk terrier.

Den Tibetanska terriern är för övrigt inte som namnet antyder en terrier i ordets egentliga betydelse, d v s rasen går inte under jord (terrier - av terra, jord). Det är, som dess historia antyder, en hund som helst håller sig en bra bit ovan jord på olika utkiksposter. Dess ursprungliga namn och det namn den går under i Tibet är "Dhoki Apso". Eftersom alla hundar i Tibet heter något med ändelsen "Apso", vilket betyder hund på tibetanska, såg man det som allt för rörigt att importera namnet med rasen till väst och den Tibetanska terriern döptes därmed in i den grupp av hundar som den mest kunde anses likna med den dagens mått. Hundar grupperades vid denna tid som jakthundar, spaniels, dvärghundar och terriers. Därför placerade man den Tibetanska terriern där man ansåg den skilja sig minst från mängden. Som kuriosa kan nämnas att Lhasa Apso och Tibetansk terrier ursprungligen grupperades tillsammans som en ras under namnet Lhasa terrier, innan de under 30-talet delades upp i de nuvarande två raserna.

Till Sverige kom rasen först 1958 genom Carin Slättne, Slättängs kennel, som importerade två hundar från Dr. Griegs uppfödning.

Ursprungliga arbetsuppgifter
Dagens Tibetanska terrier skiljer sig inte mycket från den lilla nomadhunden från Tibet som upptäcktes av européerna genom dr. Greig i början av 1900-talet. Tibbarna är än idag tuffa, envisa och självständiga små hundar. Deras historia och ursprung kan säga oss en del om hur den moderna tibben är att leva med.

Med tanke på att tibben har levt ett mycket självständigt liv i Tibet har hundarna bevarat mycket av det ursprungliga signalsystem och flockbeteende som hos andra raser ofta delvis har ersatts med följsamhet och förarvekhet, det vill säga viljan att följa en mänsklig ledare. Tibben har förvisso varit en arbetande hund i Tibet där den agerat som vakt- och vallhund, men dess arbetsuppgifter har i stort sett skötts utifrån hundarnas naturliga instinkter.

I Tibet hade den Tibetanska terriern en mångfald av uppgifter. Att rasen idag blivit placerad i sällskapsgruppen kan ibland kännas en smula svårt att förstå då Tibben från början var en herde- och vakthund.

Många har missuppfattat tibbens ursprung som en helig ras och trott att detta skulle innebära att hundarna framlevt ett liv i lyx. Så var inte fallet. Just det som gjorde tibben så högt skattad i dess hemland var rasens oerhörda intelligens och snabba uppfattningsförmåga. Härav kommer troligen smeknamnet "Småfolket". Man ansåg helt enkelt att hundarna var intelligenta som människor. Det sas också att tibbarna, som ofta bildade spontana flockar kring olika tempel och kloster, skulle kunna vara reinkarnerade munkar som sökt sig tillbaka till sina tidigare hem. Det kan antas att man inte såg någon större mening i att försöka dressera en dylik hund.

Tibbens ursprungliga arbetsuppgifter i Tibet gick bl a ut på att hjälpa till med att valla med sig hushållens djur vid en eventuell flytt. Tibben har en stark flockkänsla, men den vallar sällan djur på kommando. Den ser snarare till att samla ihop familjen som naturligtvis består av alla i hushållet, även boskap, och ser till att samtliga följer med vid förflyttningar. Skulle någon komma på efterkälken är tibben snabbt där och jagar på denne. Tibben med sin smidiga och starka kroppsbyggdnad kunde på detta vis valla allt från små djur till stora jakar på flera ton i alla typer av terräng utan vidare inblandning från människornas sida.

Liksom de flesta hunddjur har den Tibetanska terriern en naturliga vaktinstinkt. Ytterligare något som Tibetanerna kom att nyttja.

En Tibetansk terrier bevakar sin flock mot intrång från främmande individer och hot. Kommer en sådan inkräktare in på det tibben anser vara hemterritoriet larmar denna omedelbart med höga skall. Detta är inte inlärt, det grundar sig liksom mycket annat hos tibben på den naturliga flockinstinkten som bevarats genom århundraden.

Trots sin larmbenägenhet är den Tibetanska terriern inte en stridslysten hund. I de situationer då inkräktare närmar sig går en Tibetansk terrier inte till anfall annat än om hot föreligger. Då är den däremot sällan sen att agera. Tibetanerna som utnyttjade hundarna som larmsystem såg detta som ytterligare prov på intelligens från hundarnas sida och ville ogärna att de heliga hundarna skulle behöva försvara hushållet i onödan. Därför hade man istället ofta stora mastiffhundar som från tidig ålder desocialiserades så att de blev rejält aggressiva mot yttre hot till sin hjälp i dessa situationer. Mastifferna släpptes helt enkelt loss på oönskade gäster vilket alltså gjorde att det trogna alarmsystemet, de Tibetanska terrierna, inte behövde ta på sig den uppgiften.