Tibetansk Mastiff
En hund från världens tak
Den tibetansk mastiffen är en välpälsad hund med tusenåriga anor. Lugn, stillsam och tillsynes sovandes ligger den på sin post, men skenet bedrar. Inom bråkdelen av en sekund är hunden beredd att vakta sitt territorium. Den tibetanska mastiffen är en boskaps-, gårds- och vakthund med mytomspunnen historia, stor intelligens och integritet. Trots sitt egensinniga arv kan den socialiseras till att bli en fungerande och mycket älskad familjehund. Möter du en Tibetansk Mastiff är det svårt att vara oberörd av den magnifika exteriören och det värdiga uppträdandet. Det är en hund att fascineras och förundras över.

Rasens anor kan spåras långt tillbaka i tiden. Vissa källor säger 3000 år, andra 5000 år. Rasen spred sig långsamt över världen med handels- och upptäcktsresanden. Troligt är att den tibetanska mastiffen är flera av de stora molossernas och bergshundarnas ursprung.
Tack vare den relativa isoleringen i Himalayas bergstrakter har den tibetanska mastiffen behållit sina primitiva drag. Tiken löper t.ex. bara en gång per år.

De Tibetanska mastiffer som mötte de första europeiska besökarna i Asien var inte till närmelsevis så milda till sinnet som dagens svenska hundar. Det berättas att de hölls kedjade dagtid för på nätterna släppas lösa på egendomen. Dessa hundar utvecklades till veritabla monster vars rykte spred sig vida omkring.
Hundens ursprungsnamn, Do khyi betyder just kedjad hund.
I hundens ursprungstrakter talar man om olika varianter av rasen som användes för olika arbetsuppgifter. Dessa varianter Fick poetiska namn som lejonet, tigern, snö och skäggigt lejon. Idag talas det oftare om två typer, Tsang Khyi, en större och tyngre typ avsedd att vakta boningar och den lättare Do Khyi, ursprungligen avsedd att vakta boskapshjordar.

En trend är att dessa två typer på grund av internationellt utbyte och riktad avel alltmer glider ihop.
En annan trend i Europa står de entusiaster för som vurmar för att de två varianterna skall renodlas. I FCI´s rasstandar nämns inget om varianterna varför alla tibetanska mastiffer döms efter en och samma standard på utställningar.

Viktigt är att den tibetanska mastiffen får möjlighet att leva i samklang med sina ursprungliga instinkter och behov. Det betyder att den mår bäst om den får vakta familj och egendom. Ett liv på en gård eller i ett hus med möjlighet till mycket utevistelse, vandringar och uppsikt över större ytor är bra för hunden. Den ligger gärna stilla på en upphöjd plats med uppsikt över ägorna och den tar sitt uppdrag som gårdshund på största allvar.

Det djupa skallet är avskräckande. Det har beskrivits som malmklangslik och mycket hotfullt och redan den lilla valpens skall är förvånansvärt djupt.
Som ägare till en Tibetansk Mastiff får man räkna med nattliga skall. Uppskattat då det handlar om att jaga inbrottstjuvar på flykt men kanske mer besvärande då det handlar om att berätta att tidningsbudet även denna morgon vågat sig på att utföra sitt arbete.
En självständig, intelligent och egensinnig hund tänker noga efter innan den börjar bete sig som en ”vanlig” hund. Somliga säger att rasen mest liknar ett kattdjur. Den är snabb att lära men tröttnar vid enahanda och tjatiga uppgifter.
Lär sig snabbt men återpresterar ibland!
Kan allt men vill inte visa idag!
Lyder gärna men när jag har lust!
Trots detta vittnar flera ägare om att hunden kan uppskatta spårträning och agilityträning.
En svensk TM har fått utmärkelsen Tjänstehund och deltar i eftersök av försvunna personer.

De tibetanska mastifferna är mycket individuella. En del älskar att bada och simma. Somliga gillar att springa bredvid cykeln eller i joggingspåret medan det stora flertalet helst ligger på sin förstukvist och spanar, om de får välja fritt.
Förutom möjlighet till utevistelse behöver hunden rejäla promenader, gärna i skog och mark för att bygga muskler som kan bära den stora kroppen.
Hunden är byggd för att kunna arbeta och röra sig i bergs-trakter. Den ska inte ska ha för tunga eller klumpiga rörelser. Hunden skall vara stor men smidig, med mycket snabbhet och balans. Det mest iögonfallande på hunden är det stora, imponerande huvudet och den plymförsedda svansen som bärs i en fjädrande båge över ryggen då hunden är i arbete eller rörelse.

Den tibetanska mastiffen har en tjock och lång päls som bidrar till det magnifika intrycket. Den fäller sin underull under en intensiv 2 månadersperiod under senvåren. Hanhundar har iögonfallande mer päls än tikarna även om båda ofta har en kraftig man som hos vissa hundar är så tilltagen att den osökt för tankarna till en lejonman.
Könsskillnaderna är stora inom rasen. Hanen är högre, tyngre, kraftigare pälsad och har ett betydligt maskulinare utseende än tiken.

Det finns fördelar och nackdelar med alla raser;
Uppfödare brukar berätta att;
Den sällan kan gå lös då den endast kommer på inkallning i undantagsfall.
Den är en utbrytarkung och kan äta sig igenom vilket material som helst.
Den är extremt envis.
Den skäller på natten.
Tystnar inte med sitt skällande bara för att du säger till.
Den har stark revirkänsla och utforskarinstinkt.

Kort sagt, den tibetanska mastiffen är inte som vanliga hundar.
Skaffar man en sådan hund måste man lära sig mycket om rasen. Man stöper inte om en tibetansk mastiff utan man lär sig leva med den och uppskatta dess egenheter, generositet och lojalitet. Inte en svår ras kanske men definitivt inte en ras för vem som helst.

Författare: Monika Wahlstedt
 

Lite mer om rasen:

Rasen är en av världens äldsta nu kända och ca 5000 år gammal.
Användningsområde: Vall och Vakthund
Som vallhund användes den Tibetanska mastiffen huvudsakligen som hjälp åt herdarna med deras jak och fårhjordar. Snabbheten och smidigheten kom väl till pass for att skydda hjordarna mot t.ex snöleopard, vargar och boskapstjuvar.
Vaktinstinkten användes att skydda klostren och byarna mot oönskade främlingar. Ofta ser man den Tibetanska mastiffen liggande på de platta hustaken men även bunden vid träd.
Ordet mastiff betyder stor och mastig och är den största av de tibetanska raserna.
Aveln har knappast främjat exteriören eftersom man valde valp efter djupaste och respektfullaste skallet. Ofta kastrerades hanarna för att lättare kunna hanteras och blev storleksmässigt större och grövre. Många av dessa Tibetanska mastiffer hade en skötare som kunde handskas med den ofta svårhanterliga väktaren.
Redan på 1200-talet omnämndes rasen genom Marco Polos resor. Senare hade Sven Hedin Tibetanska mastiffer som sällskap på sina resor i Asien vid sekelskiftet.

På 1830-talet kom de första Tibetanska mastifferna England. De placerades på menageriet i Towern. I slutet på 1800-talet kom ytterliga några exemplar av rasen bla till Prince of Wales. Den mest kände var Sirling. På 1930-talet kom 5 st importer och den första kullen föddes 1931. En av importerna placerades på Edinburughs zoo.
USA:s president Eisenhower fick 2 st Tibetanska mastiffer i gåva av Dalai Lama och på 70-talet kom rasen för att stanna.
I Tyskland fanns på 30-talet ett antal Tibetanska mastiffer, men inte förrän på 70- och 80-talet etablerades rasen. Därefter föddes den första kullen i Holland.
Den första Europeiska standarden kom 1934 och blev sedan godkänd av FCI. På 70- och 80-talet ökade rasen i Europa och resulterade i uppfödare i flera länder.
Den första Tibetanska mastiffen i skandinavien kom till Sverige 1978. En tik född i USA och 1981 kom en hane från Schweitz och dessa två bildade den stam som nu finns i Norden.
Rasen finns representerad i hela Europa och med varsam avel kommer den säkert att stanna kvar och förbli den mycket lojala och osvikliga familjemedlemmen och dessutom tjäna som vakthund och även som vallhund.

Tibetansk mastiff är svårprovocerad, vaksam och intelligent men, framförallt trogen och trevlig familjehund i rätta händer.

  
Foto: Ulf Wahlstedt