|
Den långhårige Lejonhunden från världens tak Tibet. Lhasa apson's
ursprung är höljt i dunkel, men det påstås att det finns dokumentation redan
från år 880 f.Kr.
I hemlandet Tibet benämns vanligen både tibetansk terrier och lhasa apso som
kort och gott "Apso", som syftar på hundarnas hårlag. Ordet apso har
översatts till "getlik" eller "hårigt skägg", men lhasa apso har även
benämnts "apso seng-kyi" vilket skulle kunna tolkas som långhårig lejonhund
och det tack vare likheten med de stiliserade lejon som ofta avbildas i
inhemsk och kinesisk konst och konsthantverk. Namnet lejonhund kan också ha
anknytning till buddismen som är religionen i Tibet. Buddha själv avbildas
gärna ridande på ett lejon, ett djur med stor symbolisk betydelse. Lhasa
apso har inte betraktats som helig men kan ha setts som lejonets jordliga
företrädare främst i kraft av sin likhet.
Lhasa apso kom att bli klostrens och de mer välbärgades familjernas
gunstling, hundarna såldes inte utan skänktes som bevis på uppskattning till
de som förtjänat dem. De kinesiska kejsarhusen mottog med säkerhet ett
flertal små långhåriga tibetanska hundar i gåva. Dessa kom oundvikligen att
blandas upp med det inhemska dvärghundsbeståndet och förmodligen har bland
annat shih-tzu till viss del apso att tacka för sin existens.
Troligast är att lhasa apso i klostren och rikemanshem fyllt funktionen av
tjuvlarm. När apson tack vare sin goda hörsel väckt upp husfolket, skrämdes
eventuella inkräktare bort till modellen mer imponerande vakthundar, t ex
den tibetanska mastiffen.
Att lhasa apson också under långa tider hållits som älskad sällskaps hund
står helt klart. Ägarnas ovilja att skiljas från sina hundar och det
isolerade liv de levde inom kloster murarna samt i välbärgade hem är
troligtvis en av anledningarna till att rasen långt efter att Tibet som land
"upptäcktes" rönte västvärldens uppmärksamhet. Även det faktum att hunden
inte heller var till salu ens om de så till äventyrs ägdes av en sämre
ställd tibetan var säkert frustrerande för besökarna. Det förvånar säkert
ingen att civilisationens utsände inte i första taget gjorde sig förtjänta
av en lhasa apso som gåva. Det påstås att självaste Dalai Lama glatt sig åt
de inhemska rasernas spridning världen runt, hundarnas existens borgar för
att landet Tibet aldrig faller i glömska. Intresset för landet Tibet och
dess människor, kultur har även ökat bland beundrar skaran av de Tibetanska
raserna.
Till Europa.
Redan i mitten av 1800-talet påstås de första exemplaren av rasen ha kommit
till Storbritannien. Det dröjde dock fram till sekelskiftet innan importen
tog fart och de långhåriga tibetanska hundarna väckte större uppmärksamhet.
Dock var förvirringen över de olika raserna stor och för enkelhetens skull
drog man Lhasa apso och tibetansk terrier över en kam och kallade stora som
små hundar för lhasa terrier. Namnet lhasa terrier - på den tiden var de
flesta mindre hundar av terrier raserna och säkert var de flesta domare
"terrier domare" så när dom skulle ger ett namn till den nya rasen blev det
"lhasa terrier".
Att Lhasa syftar på Tibets huvudstad varifrån de finaste hundarna ansågs ha
kommit ifrån men ordet "terrier" är svårare att gissa. Så småningom skilde
man raserna åt och 1929 ses för första gången "lhasa apso" i tryck. Det
dröjde inte länge innan nya asiatiska importer återigen satte den
kynologiska klassificeringen i gungning, denna gång i form av små hundar som
när allt rett ut sig kom att bli shih-tzu.
År 1965 återfick lhasa apso möjligheten att vinna championat på engelska
utställningar en förmån som rasen förlorat under första världskriget. Samma
år kom de första hundarna av rasen till Sverige genom Marianne Baurne kennel
Krysants. Rasen har sedan dess en trogen skara beundrare, men apson lever i
skuggan av shih-tzun både som sällskapshund och utställningshund. Shih-tzun
registrerar fler valpkullar och har högre anmälningssiffror på utställning
än lhasa apson trots att antalet registreringar för rasen ökat under senare
år.
Päls & särdrag
Lhasa apson har en päls lämplig för hemlandets klimat, Tibet ligger på en
höjd av 4- 5000m över havet och gör verkligen skäl för namnet "världens
tak". Lhasa apsons långa päls består av underull och tämligen grova täckhår
som skyddar såväl mot köld, snålblåst och stekande hetta. Apsons päls är
vanligtvis inte fullt utvuxen förrän hunden är 2-3 år men den behåller sin
skönhet länge och en apsos långa vackra päls är som grädden på moset. Vill
man behålla pälsen i topp trim får man räkna med bad en gång i veckan,
borstning, kamning och föning, noggrannhet är A & O. De flesta pälsfärger är
tillåtna förutom leverfärg.
Äldre beskrivningar av lhasa apso nämner ofta en för rasen typisk knyck
längst ut på svanstippen, den syns inte under pälsen, idag tycks förekomsten
av "knycken" ha minskat. Lhasa Apson tycker om att vara aktiv, leka, gå
promenader det finns också de som tränar och tävlar agility med sina små
"lejonhundar".
Lhasa apson besitter stor personlighet, värdighet och integritet bakom den
mittbenade luggen förblir dess ögon, själens speglar dolda för omvärlden så
tillvida denna inte gjort sig förtjänt av apsons kärlek och uppmärksamhet.
Saxat från: Hundsport nr 7- 8 1993 , samt andra "rastidningar" Kerstin
Eriksson för SvKTR juni 2006
|
